Kontemplera och kommunicera - om synen på konstupplevelser

Johanna Koljonen talade på Göteborgs stadsmuseum härom kvällen om varför hon helst går på museum ensam. För att kunna sitta i timmar och kontemplera. Begrunda de fantastiska konstverken. Tänka på de stora mästarna. Som en gång i tiden var sådär mästerligt mästerliga. Hon var såklart underhållande, rolig och intelligent  Och jag höll med till viss del. Att gå på museum själv, ger mig en större upplevelse. Men kanske mest för att jag inte känner så många som är lika nördiga som mig, och vill gå i timmar på museer (förutom härliga konstpedagogkollegor och konstvetarstudiekamrater) .

Idag deltog jag på ett seminarium som handlade om konstpedagogik, och hur det historiskt sett ut med visningar, verkstäder och publika anpassningar på museerna. Och om synen på konstpedagogik som varierat likt vågor, från en undervisande pedagogik med stimulans som ledord till det estetiska museet, i den vita kuben med den karismatiska pedagogiken som lät konsten tala för sig själv. Var befinner vi oss idag? Kan det vara så att besökarna befinner sig i föreställningen om att konsten kan tala för sig själv? Och att det just därför fortfarande finns en hög tröskel, för hög att klättra över? Medan vi inom museerna och kulturbranschen pratar om konstpedagogiken som ett verktyg till den personliga upplevelsen står besökarna utanför och huttrar, för att det är för svårt att komma in. Vi kanske måste kommunicera utåt vad det är vi vill förändra inåt?

På seminariet talade även Patrik Steorn, forskare vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet, om queerperspektivet och kanon. Men DET, mina vänner, är ett helt annat inlägg.

Seminariet gavs med anledning av det forskningsprojekt som bedrivits på Göteborgs konstmuseum, där bland annat intendent Philippa Nanfeldt forskat kring konstpedagogikens historia på nämnda museum. Skiascope är den skriftserie som forskarna Kristoffer Arvidsson och Jeff Werner har givit ut under de senaste åren.